I Sverige var beståndet av lind särskilt rikligt 6000-3000 år
f Kr. Man skulle till och med kunna tala om den äldre
lindperioden. Därefter blev klimatet kallare och beredde väg
för gran och senare även bok. Linden var helgad åt gudinnan
Freja, eller Fröja, fruktbarhetens beskyddarinna. Lind är ett
mjukt trädslag och lämpar sig väl för sniderier, bland annat
har helgonbilder tillverkats av lind.
I likhet med flera andra trädnamn med indoeuropeiskt
ursprung är man osäker på ordet linds betydelse. Det
latinska släktnamnet - Tilia cordata - härrör från
grekiskans tilos som betyder fiber, vilket syftar på den
användbara lindbasten. Artnamnet cordata betyder
hjärtformad, vilket bladet är. Det svenska namnet lind kan
möjligen ha något att göra med linda (bastanvändningen)
eller latinets lentus (syftar också på basten).
Namn efter linden
Lindträdet har givit namn åt Carl von Linné. Så påstår
åtminstone Quensel år 1802 i sin bok "Svensk botanik".
Enligt honom ska Linnés stamfader ha tagit sig namnet
Linneus efter en ovanligt stor trestammig lind som växte
i Småland.
På småländska kallade man på den tiden lind för linn.
Två andra släkter lär ha tagit sig namn efter samma träd,
Lindelius och Tiliander. I den germanska mytologin har
linden en ställning som i det närmaste är jämförbar med
rönnens, ekens och askens. Den var helgad åt gudinnan
Freja -eller Fröja - fruktbarhetens, välståndets och den
kroppsliga kärlekens beskyddarinna. Och i Grekland till
dennas motsvarighet Afrodite. Medan männen offrade till
eken för fruktsamhet, vände sig kvinnorna till linden i
samma ärende.
Allvarets träd
Under linden - kärlekens och glädjens träd - samlades man
ofta till lek och dans. Men den var också allvarets träd. Under
lindar hölls ibland ting. Dessa tingsplatser hade inte sällan
tjänstgjort som kultplatser under hednisk tid.
Äldre lindperioden
Länge trodde man att eken under den postglaciala tiden
(omkring 8000 f Kr) var det mest utbredda skogsträdet i
Sydsverige och dessutom det träd som hade trängt ut
björken. På senare tid har man genom fynd av pollen
funnit att det förutom ek även växte alm, ask och lind.
Särskilt rikligt var lindbeståndet, och det finns starka skäl
att kalla tiden 6000-3000 före vår tidräkning för den äldre
lindperioden. Därefter avbröts vårt varma klimat vilket gav
granen möjlighet att vandra in från norr.
Sedan kom varmare tider igen och vi kan tala om den yngre
lindperioden från omkring 3000 år f Kr och fram till
järnålderns början (omkring 500 år f Kr). Under järnåldern
förändrades klimatet och vi började gå mot kallare tider
med fuktighet och kyla, som i stället gav boken större
förutsättningar att breda ut sig.
Löst träslag
Vilda lindar är inte längre vanliga, men skogslinden
förekommer här och där, framför allt i södra och mellersta
Sverige. Lindträ är ett löst träslag som inte lämpar sig att
utsättas för några större påfrestningar. Skärbrädan har
man tillverkat av lindträ, bland annat för att det mjuka
träet inte skadar knivseggen.
Eftersom linden ansetts helig har den ofta utgjort material
till helgonbilder och fått fungera som vårdträd. Det är
överhuvudtaget på grund av sin mjukhet ett för sniderier
lämpligt träslag. Träkol av lind har använts till ritstift och
vid kruttillverkning. Man kan göra rep, mattor och skor av
den bast som finns innanför barken. Man flår basten av
grenarna och rötar den för att få fram fibrerna.
Lindblomster
Det man kanske i första hand förknippar med linden är
lindblomste, som av många anses delikat. Precis som
vanligt te är lindblomste svett- och urindrivande. Det är
också krampstillande och slemlösande - det sista gör det
lämpligt som gurgelvatten. Man kan också använda den
väldoftande brygden att sätta till sitt badvatten för att
parfymera det.
Lindblom är också en viktig näringskälla för bin, och löven
har använts som extrafoder åt getter och får.
Mastodontlinden i Hjälmseryd
Sveriges största lind växer i Hjälmseryds by (nära Sävsjö)
i Småland. Stammens omkrets är hela 9,3 meter och
trädet mäter cirka 25 meter på höjden. Jätteträdet i
Hjälmseryd påstås ha 500 år på nacken. Bortsett från en
mindre spricka så är det i bra kondition och tycks ha
klarat seklernas stormar väl. Människor i nittioårsåldern
har berättatt att trädet såg likadant ut när de var barn.
Mer än 2000 år
Med tanke på att lindar kan bli mycket gamla, över 2000
år, kan man utgå ifrån att trädet har åtskilliga år framför sig.
Hur som helst så är det ingen som får sätta sågen i jätten,
som är naturminnesskyddad.
Text: Jan Thuresson
Källa: BIOENERGI
Mer om trädet Linden finns att läsa på:
Den virtuella floran